med regn.God natt
torsdag 31 mars 2016
Idag kommer gäster med gester
Dom sa att de skulle komma vart fall.Ska bli så roligt för jag behöver hjälp med att fixa vissa saker.Och nu blev det ju extra med skitspisen.Men katterna gillar inte hunden,Milton.Då sticker de ut och kommer in när de vet atthan sover
onsdag 30 mars 2016
En lång dag
elektrikern kom och var trevlig samt service minded.Han hjälpte till med en annan lampa som inte stod på agendan.Det var jag tacksam för.Och så fick jag lust att rengöra ugnsluckan på spisen.Hittade skruvmejsel o allt.Och se!Ugnsluckan ramlade av o nu kan vi inte få på skiten.En jävligare ,billig spis som Öbo köpt in!Samma sak hände tidigare att det går inte att rengöra ugnsluckan.Då ramlar den av.
Skitspis!
Så blev det onsdag i en hast
Holger och Holmfrid har namnsdag idag.Blogger strulade för att det var sommartid.
tisdag 29 mars 2016
å ny vecka
fast det är tisdag.Undrar om det kommer någon elektriker för nu har vväntat i fyra veckor.Dåligt!
Och så väntar jag på skattebeskedet.Men det blir inget roligare med det,men jag vill ju veta.Under påsken anmälde jag mig för en lägenhet i Enköping.Låg på nionde plattsen,och nu har jag åkt ner till 19.Jag hinner dö innan jag kommer ifråga.Ja och så drömde jag om min mammas dumma tvillingbror Ture.
Här var Tures hus och affären var till vänster.Nu är det hyreslägenheter.I början fanns här både gädda och kräftor men allt blev förstört pgav böndernas utsläpp.
måndag 28 mars 2016
Sommartid!
Vi med dator och surfplatta behöver inte bekymra oss om det är bakåt eller framåt tiden ändras..Idag skiner solen så glatt och 8 grader+.Malkom och Morgan har namnsdag.söndag 27 mars 2016
Ser fint ut idag
krokusarna har kommit till rabatten.Rudolf och Ralf har namnsdag.Det kan väl ingen heta?Men påskdag är det.
Igår tittade jag på gammal skåpmat,nämligen bröderna Cartwright.Jag behövde lite action.De håller än tycker jag.
Jag tycker bäst om Hoss,Dan Blocker.Tjockisen.Han var utbildad skådis.Det märker man för hans olika ansiktsuttryck.
lördag 26 mars 2016
Liten sovmorgon för bloggen
Emanuel har namnsdag.Jag vet inte vad demonstrationen går ut på.Men rolig bild är det.
fredag 25 mars 2016
långfredagen slut.
så gott vi har ätit idag.Lamfiol och sallad å potatis.Det är det godaste köttet tycker jag.
Men det var inte mycket idag som händer.
Nu är det ju långa dagen
Jag har alltid irriterat mig på de fula gubbarna i Elvis bakgrund.De är ju bara statister och begriper inte nåt av musiken.
torsdag 24 mars 2016
onsdag 23 mars 2016
Hela onsdagen har gått
tisdag 22 mars 2016
Och kväll igen
så jag lägger mig snart.Ingen elektriker kom.Jag har väntat 14 dagar på att få lampan upphängd.
Men nu är det massor av svanar i sjön Tysslingen.
ja då va det tisdag
Öbopersonalen kom och skulle ta bort stoppet i badrummet.Nu hade vi gjort det mesta själva och de blev lite långa i ansiktet när sonen berättade hur.Det var ett rejält stopp så det va lustigt hur det funkade.
Kennet och Kent grattas.
måndag 21 mars 2016
söndag 20 mars 2016
Dagen förflöt lugnt
och ingenting märkvärdigt händer.Utom de vanliga sysslorna.9 grader+ och skönt väder men lite blåst ändå.
Jag skickade ut sonen att köpa semla för det är sista veckan.
Jag hade varit ut tidigare för att handla middagsmaten.
Så får man ta kraften ovanifrån
och Joakim och Kim har namnsdag.9 grader + idag.
Daggs för kärringarna att sätta fart för att få den bästa plattsen.
lördag 19 mars 2016
Och Ingers dag är slut
Nu är jag uppe.
Ser ut att vara en hyfsad dag.
Igår fick jag bort ett stopp i badkaret,med husmoderstipps.Funkade bra med salt,bikarbonat och ättika.Och med varmt vatten och lite Coca cola.Blev stoppet upplöst.Jag har tidigare gjort rent en hårt bränd kastrull med coca cola så det är ett städmedel.
fredag 18 mars 2016
och kväll är det
daggs att lägga sig.Sonen ville skicka efter pizza och det gjorde vi.Det var faktiskt länge sedan som vi åt det så det smakade extra bra.I morgon blir det nog skål med Ernst.Köpte blå panseer.Å en sån skön fredag
Men jag har hostat i natt och sov taskigt.Edmund och Edvard har namnsdag.Grattis barnbarnet,Arthur som heter Edmund efter min pappa.
Idag ska jag köpa mina älskade panseer.
Dom har man ju hela sommaren och blir det kallt tar jag in dom.
torsdag 17 mars 2016
Skön kväll.
Men daggs att lägga sig.Jag har settett intresant program på history channel om jordens klimatförändringar.ser man på
en öbopersonal kom.dom som skulle fixa hålen.Men jag sa,gardinen är uppe.Men ni kanske kan göra ett hål i väggen istället.För den tavlan som åkte ner.Å tänk de var så bussiga och gjorde det åt mig.Nu är tavlan hängd.och nu är det torsdag
Gertrud har namnsdag.
onsdag 16 mars 2016
Turen har kommit till onsdagen
och Herbert och Gilbert har namnsdag.Och var tog Öbos personal vägen?Ingen som vet!Jag har fortfarande ingen lampa i vardagsrummet.Sonen fick upp gardiner utan hålen.tisdag 15 mars 2016
Tisdagen har börjat ta form
Kristofer och Christel har namnsdag.Grått i morse men solen gör ett tappert försök.måndag 14 mars 2016
Nu är dagen slut
Har krattat i rabatten,men det är fortfarande frostigt längre ner.Och snokatpå adressertill landstinget för dotterns skull.Tar tid för man blir bollad hit o dit för en simpel sak som patient journalen. Usch och i telefonkö kan an ju inte stå.bättre maila.ny vecka!
Får se vad det blir.Öbopersonal och skattebeskedet.Blir nog ingeti år.Matilda och Maud grattas.
söndag 13 mars 2016
Och nu är det ju kväll igen
sonen fick upp gardinen.Så Öbopersonalen får skämmas att dom inte kom.Men lampan törs vi inte göra nåt åt.Lägger mig nu då.Fick höra att min dotter Katarina ska resa till Senegal påonsdag i affärs resa.Köpa n varor till affären.Så spännande.Hon ska ha kollega med och en guide så det är ju tryckt då.Dagen har gått som vanligt,med hushållsgöromål och städning.i
Det blev sovmorgon
Ingen sol lyste in i sovrummet.Bara gråare än grått.Dom lovade vitt o brett att det skulle vara sol och varmt hela helgen.Inte va det här,för det kändes kyligt igår och gräsmattan är fortfarande frostig.Greger har namnsdag.
John Brandt har varit inspirerad av Zorn.När jag var barn var han en snäll farbror.
lördag 12 mars 2016
Trist!
En grå mulen dag och tidningarna skrev med stora bokstäver att nu kommer sol och värme.Jag tackar jag!
Visserligen ett plus grad men det var kyligt och frost i gräsmattan.Så blir nog sommaren eländig.Jag skickade efter sommarskor och dom kommer i maj.Kanske går bra tilldess.Har sommarskor,enjag ill ha nya för seongen.
Har Jacob här men han är så tyst av si.g.Dålig underhållare liksom.Vem minns?
Visserligen ett plus grad men det var kyligt och frost i gräsmattan.Så blir nog sommaren eländig.Jag skickade efter sommarskor och dom kommer i maj.Kanske går bra tilldess.Har sommarskor,enjag ill ha nya för seongen.
fredag 11 mars 2016
Nu får vi se!
Edvin och Egon är det som grattas.
torsdag 10 mars 2016
Jag är uppe
Solen sken in så glatt i sovrummet och med inga gardiner så blev det för ljust.Lika bra att komma upp.Kommer inte Öbo idag så får sonen hänga upp gardinerna provisoriskt.Ada och Edla har namnsdag,vilka nu kan heta det då.Finns väl alltid några kanske med dagens konstiga namn.
onsdag 9 mars 2016
Lånad saga och hämtat från Chintohs blogg!
En människa,
Pomperipossa kan vi kalla henne, för det brukar ju folk heta i sagorna.
Hon bodde i ett land som vi kan kalla Monismanien, nånting måste vi ju
kalla det.
Pomperipossa älskade sitt land, dess skogar, berg och sjöar och gröna lunder, men inte bara det utan också människorna som bodde där. Och till och med de vise männen som styrde det, o, hon tyckte att de var så visa och därför röstade hon troget på dem varje gång det skulle väljas vise män till att bestämma i Monismanien. De där som nu hade styrt och ställt i mer än 40 år, de hade ordnat ett så bra samhälle tyckte hon, ingen behövde vara fattig där, alla skulle ha sin bit av välfärdskakan, och Pomperipossa var lycklig över att hon själv hade kunnat bidraga en del till det kakbaket
DET FANNS I MONISMANIEN nånting som hette marginalskatt. Det betydde att ju mer pengar man tjänade, dess större del av dessa pengar skulle riksskattemästaren ha för att få ihop till välfärdskakan. Men mer än 80 á 83 % ville han inte ta av någon, nej, för han var ju resonabel. ”Kära Pomperipossa”, sa han, ”så där en 17 till 20 % får du behålla själv och göra med vad du vill.” Och Pomperipossa var innerligt nöjd med det och levde glad och lustelig. Ändock fanns det i landet många missnöjda människor som slog på sköldarna och gnydde över ”det höga skattetrycket” som de kallade det. Det gjorde Pomperipossa aldrig, ingen i hela Monismanien hade någonsin hört henne gny det allra minsta över sina bidrag till välfärdskakan. Tvärtom, hon tyckte det var alltigenom bra och rättvist och hon tänkte att nog ska jag ge min röst för att dessa vise män ska få fortsätta att styra vårt kära Monismanien.
DENNA POMPERIPOSSA, hon skrev barnböcker. Av ren och skär nöjeslystnad gjorde hon det, bara för att ha lite roligt i sitt jordeliv. Och så tänkte hon: Vem vet, barn är väl nästan lika barnsliga som jag, de kanske också vill läsa desse mine förunderliga påhitt? Det visade sej att det ville de. Inte bara barna i Monismanien utan också i fjärran länder, både i öst och väst. Man skulle inte tro det, men där satt faktiskt enfaldiga små barn i alla hörn av jordklotet och läste så det var ingen måtta på det! Och beredde därigenom Pomperipossas olycka, jo, för ju mer de läste, dess mer pengar strömmade det in till stackars Pomperipossa. ”Stackars”, varför då? Vänta ska ni få höra!
EN VACKER DAG var de vise männen som styrde Monismanien samlade på ett slott som vi kan kalla Haga, eftersom det hette så, och på en kafferast antagligen, när de inte hade tid att räkna efter så noga, fattade de ett märkligt beslut som gjorde livet mer än lovligt knepigt inte bara för Pomperipossa utan också för många andra människor i Monismanien. Men om detta visste Pomperipossa i förstone intet. Inte förrän hon plötsligt tillfrågades av en god vän:
”Vet du om att i år är din marginalskatt 102 %?”
”Du pratar”, sa Pomperipossa. ”Så många procent f i n n s ju inte!”
För hon var inte särskilt hemma i den högre matematiken nämligen.
Jo då, fick hon höra, i Monismanien fanns det hur många procent som helst, och om man la ihop inkomstskatten och de sociala avgifter som Pomperipossa skulle betala, eftersom hon var egen företagare, så b l e v det 102 %, sen fick Pomperipossa säga vad hon ville! Arma Pomperipossa, där satt hon och skrev och gnetade så flitigt och visste inte ens att hon var egen företagare. Nu borde hon egentligen ha blivit stolt - ha, jag är egen företagare, tänk i alla fall! Men när hon hade räknat en stund, insåg hon långsamt men obevekligt att i Monismanien var det döden i grytan att vara egen företagare.
SÅ HÄR TÄNKTE HON och så här räknade hon:
Dessa förfärliga små barn som sitter i alla krokar och läser ihop pengar åt dej, hur mycket kan deras olycksaliga läslust tänkas inbringa i år? I bästa fall kanske bara en million. I värsta fall två millioner. (För eftersom pengarna kom trillande från jordens alla hörn, visste hon aldrig på förhand hur mycket det skulle bli. Feta checkar kunde skoningslöst drabba henne, när hon minst anade det.) Låt oss räkna med det värsta, tänkte Pomperipossa. Två millioner!
Då blir skatten så här:
Av de första 150 000 som ungarna läser ihop åt dej, får du behålla, påstås det, 42 000 kronor. Resten av de 150 000 = 108 000 går till
Välfärdskakan...... 108 000
100 % av vad därutöver är blir... 1 850 000
Och så 2 % till, som du i din enfald inte trodde fanns, det blir...... 37 000
Summa...... 1 995 000
Kvar åt Pomperipossa...... 5 000
NÄR HON HADE KOMMIT så långt, sa hon till sej själv: ”Min gumma lilla, räkna har du aldrig kunnat! Det finns ju decimalkomman och sånt där, säkert har du räknat fel, nog ska det vara 50 000 som blir över åt dej.” Hon satte i gång på nytt, men resultatet blev inte annorlunda - om hon tjänade två millioner, så fick hon behålla 5 000 kronor! Att leva på!
Pomperipossa blev bekymrad, det kan inte förnekas, och hon sa till sej själv: ”Inte för att du är särskilt stor i maten, men ändå!” 5 000 kronor - när den salta sillen, som fordom var fattigmans spis, har blivit så himla dyr och alla andra priser är därefter. Nu blev hon riktigt rädd, och hon lopp skriande ut för att delge vänner och bekanta sitt dilemma. Men de ville inte tro henne. 5 000 kronor, försök inte! När hon äntligen lyckades övertyga dem, sa de hjälplöst: ”Ja men du har väl en massa a v d r a g?” Vad då avdrag, undrade Pomperipossa. Avdrag är ju pengar som man har betalt ut. Man kan inte äta dom som salt sill.
UTAN ATT HA FÅTT någon tröst gick Pomperipossa hem och satte sej i en mörk vrå att grubbla och fundera. Hur får jag mat för dagen, tänkte hon. Kanske kan jag gå som forna tiders rotehjon och sno åt mej ett mål här och där? Kanske om jag uppsöker också de vise männen och klappar på deras port, att de förbarmar sej och ger mej en tallrik soppa då och då, tar de lite av de där 1 995 000 kronorna, så kan den ju för all del bli rätt mustig, kanske lägger de rentav en liten korv i den?
MEN INTE ENS TANKEN på korven hjälpte. Mörkare och mörkare i hågen blev Pomperipossa. Hon förstod nu att det var något fult och skamligt att skriva böcker, eftersom det straffades så hårt. Hur var det i andra länder, undrade hon, ja, något lite visste hon ju om det, eftersom hon just hade träffat en liten snäll rysse, som var författare. Hans böcker såldes så utmärkt bra, och han betalade 13 % i skatt. (Pomperipossa berättade för honom om sina 102 %, och då ramlade han av stolen. Men så fort han hade hämtat sej, for han raka spåret hem för att kungöra detta i sitt land.) Pomperipossa hade också hört att på Irland var de så rädda om sina författare, att de inte nändes ta ut någon skatt alls av dem, men det måste ju vara lögn, tänkte Pomperipossa.
DET VAR MYCKET hon hann tänka, där hon satt. Det fanns andra egna företagare än hon själv. Det fanns exempelvis läkare och tandläkare och advokater i Monismanien, och de hade nog snabbt räknat ut att ju mer de arbetade, dess mindre förtjänade de och hade därför bestämt sej för att ge fullständigt fan i monismanernas gallstenar och värkande oxeltänder och skilsmässor och husaffärer åtminstone en två tre fyra fem dar i veckan. Det måste vara därför som monismanerna nu hade fått det kämpigt värre, när de fick ont i magen eller hade tandvärk eller behövde advokat för att köpa sej något gammalt hus med mycket skulder på, vilket var bästa sättet, hade Pomperipossa hört, om man ville ha ned sina procent från 102 till nästan ingenting.
KOMMEN SÅ LÅNGT i sina tankar suckade Pomperipossa. Varför hade hon inga skulder alls, ack, mina dyra föräldrar, varför lärde ni mej att skulder var något ont, något man inte skulle ha? Se hur det har gått, här sitter jag nu helt skuldlös och har bara dessa förtvivlade inkomster som gör mej utfattig!
MER OCH MER TÄNKTE Pomperipossa i sin vrå. Hon kom ihåg Josef i Egypten, han som så bra hade förstått att man under de feta åren måste sörja för de magra åren som kunde väntas komma. Så klok hade Pomperipossa minsann också varit. Hon hade tagit pensionsförsäkringar, rätt höga. Det är rimligt, hade hon tänkt, att jag sörjer för min ålderdom. När pennan faller ur min darrande hand och jag inte kan skriva längre, då vill jag ju inte ligga samhället till last. Har jag då dessa pensionsförsäkringar, så har jag mitt levebröd, även om jag naturligtvis måste betala skatt på det belopp som faller ut. Men det blir då det! För de vise männen som styrde Monismanien hade helt förnuftigt bestämt att premierna för dylika pensionsförsäkringar skulle vara avdragsgilla. Skatt skulle det inte bli förrän pensionen började falla ut. Det var många som försäkrade sej. Det fanns exempelvis artister i nöjesbranschen som visste att deras popularitet kunde vara rätt kortlivad: I dag röd i morgon död, tänkte de, här gäller det att ta en pensionsförsäkring medan tider är, annars blir det tiggarstaven, när folk inte längre vill höra mina jublande toner om livets kval och lycka.
I DET LÄNGSTA TYCKTE de vise männen i Monismanien som sagt att detta var klokt och förnuftigt. Men så sakteliga kom de på andra tankar, och han som var toppbestämmaren ställde sej plötsligt upp och sa att håren reste sej på hans huvud, när han såg vilka avdrag folk gjorde för pensionsförsäkringar, fy, fy, pensionsförsäkringar är fult och skamligt! Varför det nu då, tänkte Pomperipossa, varför reser sej håret så kolossalt på honom? Hur kan nånting som de vise männen själva har bestämt och som hittills har varit klokt och förnuftigt, plötsligt bli jämförbart med skattesmitning? För ungefär så framställdes det i de vise männens eget tidningsblad. Där infördes långa listor över hur mycket folk tjänade och vilka gruvliga avdrag de gjorde. Men det var trångt om spaltutrymmet, så där blev aldrig plats att tala om hur mycket folk betalade i skatt, där nämndes icke något om 102 % och sånt där. Nej, men avdragen redogjordes det noga för! Jojo, tänkte de uppskakade läsarna, dessa rika knösar, vilka avdrag de gör för sin champagne och sin kaviar och sitt allmänt lösaktiga leverne!
TILL SIST VAR den s k opinionen så väl förberedd, att när de vise männen la fram sitt lagförslag i bestämmandehuset, var det inte något enda parti som vågade ta en strid och försvara avdragsrätten på pensionsförsäkringar, nej, för opinionen tordes ingen reta, det skulle ju snart bli val vetja! Och så stiftades det en lag med retroaktiv verkan, vilket enligt vad Pomperipossa förstod var första gången i Monismaniens historia.
MED ANDRA ORD, försäkringsavtal som Pomperipossa helt lagenligt hade gjort för mer än tio år sen, revs nu upp med tri raske skutt, och hon tvingades gå till sitt försäkringsbolag och säja: Jag kan tyvärr inte fullgöra vårt avtal, för jag kan inte betala! Men på försäkringsbolaget var de just då så chockade och nedbrutna och rent ut sagt förbannade över att de vise männen hade fattat detta beslut utan att först höra sej för ordentligt med sakkunskapen, vilka konsekvenser det skulle få, så de stirrade bara på Pomperipossa med blodsprängda ögon och bad henne försvinna, innan hela huset rasade.
DET VAR MER Pomperipossa hann tänka i sin mörka vrå! På den gamla goda tiden, när marginalskatten var högst 83 %, då fanns det också något som hette ”periodiska understöd”. Det betydde att om man - som Pomperipossa på den gamla goda tiden - hade något mer pengar än man behövde för livets nödtorft och hade några mindre välförsedda anhöriga eller andra människor man brydde sej om, så kunde man ge dom ett periodiskt understöd. Sådana understöd fick man nämligen göra avdrag för i sin deklaration, och bara därför var det möjligt att ge dem. Till välfärdskakan gick ändå en rimlig del, eftersom understödstagaren ju måste skatta för de belopp han fick. Men en vacker dag började väl håret än en gång resa sej på de vise männens huvud, kanske hade de fått höra om någon monismanisk son med någorlunda inkomster som gav sin gamla fattiga mor 25 000 i årligt underhåll, så att hon skulle kunna leva ungefär som han själv, fy fy, det var fult och skamligt tyckte de vise männen. Detta ska vi sätta stopp för! Och det gjorde de.
VAD ÄR DET SOM har farit i dom, tänkte Pomperipossa i sin mörka vrå. Är detta verkligen de vise män som jag beundrade och värderade så högt? Vad är det de strävar efter att åstadkomma - ett samhälle så vrångt och omöjligt som möjligt? O, du min ungdoms rena blossande socialdemokrati, vad har de gjort med dej, tänkte hon (för nu började hon bli lite patetisk), hur länge ska ditt rena namn missbrukas för att skydda ett maktfullkomligt byråkratiskt orättfärdigt förmyndarsamhälle? Hon hade trott att i ett demokratiskt land skulle a l l a s rätt värnas. Människor skulle inte straffas och förföljas bara för att de på hederligt sätt - med eller mot sin vilja - råkade tjäna pengar. Men det var, såvitt Pomperipossa kunde förstå, vad som pågick nu. Med rena armodet grinande henne rakt upp i ansiktet var det svårt för henne att se det på något annat sätt. Vad är det, tänkte hon, för ett underligt surt avundsjukt os som har lagt sej över hela Monismanien, och varför säjer ingen ifrån så att det hörs: Så här kan det inte få vara, för då tar all företagsamhet slut i vårt land och där blir inga egna företagare kvar att beskatta.
OCH POMPERIPOSSA TOG FRAM och läste om igen en liten vers, som en av Monismaniens yppersta skalder nyligen hade skrivit:
Att du skapar ett värde kan samhället icke tåla,
byråkraternas tjafs är du skyldig att delta i,
du skall hjälpa Castro att föra krig i Angola
eller ock skall du sitta på gubbhus och få terapi.
VID DET HÄR LAGET kände Pomperipossa att hon i hög grad själv behövde terapi och det genast. Det var nämligen så svårt och smärtsamt att nödgas tvivla på det samhälle hon hittills hade sett som det bästa i världen.
MER OCH MER HOPADE SEJ skuggorna omkring henne, och än en gång tänkte hon på de femtusen hon skulle ha att leva av, om hon nu verkligen råkade tjäna två millioner. Jag arma, tänkte hon, varför är jag inte en folkpensionär utan varje spår av annan inkomst, hur rik vore jag inte då jämfört med nu! Men då slog det ner i henne som en blixt från klar himmel - människa, du måste ju kunna få socialunderstöd! O, underbara tanke! Med nyväckt hopp satte hon sej att skriva till riksskattemästaren för att fråga hur mycket det kunde bli. Se där, sa hon sen till sej själv, jag visste väl att det fanns någon lösning bara jag tänkte efter! För nog är väl detta ändå det bästa samhället i världen? Eller...? Eller är det inte? Den frågan får jag visst lämna öppen, tänkte hon. Och så levde den socialunderstödda Pomperipossa lycklig i alla sina dagar. Och några böcker skrev hon aldrig mer.
PS. I pressläggningsögonblicket nåddes Pomperipossa av en mera exakt uträkning från de vise männens räkneverk som sa att ingalunda skulle hon få några 5 000 kronor att förslösa i sus och rus. Nej, sa de, om du tjänar två millioner, så ska vi ha, halleluja: Kronor 2 002 000 kronor. Då beslöt Pomperipossa att gå ut på gator och torg och tigga ihop pengar så att hon kunde köpa sej en aldrig så liten kofot. Darra, vise män, tänkte hon, och skärp den nattliga bevakningen omkring era kassakistor! 5 000 ska jag ha i alla fall - kan ni stjäla fullständigt ohämmat så kan jag!
Pomperipossa älskade sitt land, dess skogar, berg och sjöar och gröna lunder, men inte bara det utan också människorna som bodde där. Och till och med de vise männen som styrde det, o, hon tyckte att de var så visa och därför röstade hon troget på dem varje gång det skulle väljas vise män till att bestämma i Monismanien. De där som nu hade styrt och ställt i mer än 40 år, de hade ordnat ett så bra samhälle tyckte hon, ingen behövde vara fattig där, alla skulle ha sin bit av välfärdskakan, och Pomperipossa var lycklig över att hon själv hade kunnat bidraga en del till det kakbaket
DET FANNS I MONISMANIEN nånting som hette marginalskatt. Det betydde att ju mer pengar man tjänade, dess större del av dessa pengar skulle riksskattemästaren ha för att få ihop till välfärdskakan. Men mer än 80 á 83 % ville han inte ta av någon, nej, för han var ju resonabel. ”Kära Pomperipossa”, sa han, ”så där en 17 till 20 % får du behålla själv och göra med vad du vill.” Och Pomperipossa var innerligt nöjd med det och levde glad och lustelig. Ändock fanns det i landet många missnöjda människor som slog på sköldarna och gnydde över ”det höga skattetrycket” som de kallade det. Det gjorde Pomperipossa aldrig, ingen i hela Monismanien hade någonsin hört henne gny det allra minsta över sina bidrag till välfärdskakan. Tvärtom, hon tyckte det var alltigenom bra och rättvist och hon tänkte att nog ska jag ge min röst för att dessa vise män ska få fortsätta att styra vårt kära Monismanien.
DENNA POMPERIPOSSA, hon skrev barnböcker. Av ren och skär nöjeslystnad gjorde hon det, bara för att ha lite roligt i sitt jordeliv. Och så tänkte hon: Vem vet, barn är väl nästan lika barnsliga som jag, de kanske också vill läsa desse mine förunderliga påhitt? Det visade sej att det ville de. Inte bara barna i Monismanien utan också i fjärran länder, både i öst och väst. Man skulle inte tro det, men där satt faktiskt enfaldiga små barn i alla hörn av jordklotet och läste så det var ingen måtta på det! Och beredde därigenom Pomperipossas olycka, jo, för ju mer de läste, dess mer pengar strömmade det in till stackars Pomperipossa. ”Stackars”, varför då? Vänta ska ni få höra!
EN VACKER DAG var de vise männen som styrde Monismanien samlade på ett slott som vi kan kalla Haga, eftersom det hette så, och på en kafferast antagligen, när de inte hade tid att räkna efter så noga, fattade de ett märkligt beslut som gjorde livet mer än lovligt knepigt inte bara för Pomperipossa utan också för många andra människor i Monismanien. Men om detta visste Pomperipossa i förstone intet. Inte förrän hon plötsligt tillfrågades av en god vän:
”Vet du om att i år är din marginalskatt 102 %?”
”Du pratar”, sa Pomperipossa. ”Så många procent f i n n s ju inte!”
För hon var inte särskilt hemma i den högre matematiken nämligen.
Jo då, fick hon höra, i Monismanien fanns det hur många procent som helst, och om man la ihop inkomstskatten och de sociala avgifter som Pomperipossa skulle betala, eftersom hon var egen företagare, så b l e v det 102 %, sen fick Pomperipossa säga vad hon ville! Arma Pomperipossa, där satt hon och skrev och gnetade så flitigt och visste inte ens att hon var egen företagare. Nu borde hon egentligen ha blivit stolt - ha, jag är egen företagare, tänk i alla fall! Men när hon hade räknat en stund, insåg hon långsamt men obevekligt att i Monismanien var det döden i grytan att vara egen företagare.
SÅ HÄR TÄNKTE HON och så här räknade hon:
Dessa förfärliga små barn som sitter i alla krokar och läser ihop pengar åt dej, hur mycket kan deras olycksaliga läslust tänkas inbringa i år? I bästa fall kanske bara en million. I värsta fall två millioner. (För eftersom pengarna kom trillande från jordens alla hörn, visste hon aldrig på förhand hur mycket det skulle bli. Feta checkar kunde skoningslöst drabba henne, när hon minst anade det.) Låt oss räkna med det värsta, tänkte Pomperipossa. Två millioner!
Då blir skatten så här:
Av de första 150 000 som ungarna läser ihop åt dej, får du behålla, påstås det, 42 000 kronor. Resten av de 150 000 = 108 000 går till
Välfärdskakan...... 108 000
100 % av vad därutöver är blir... 1 850 000
Och så 2 % till, som du i din enfald inte trodde fanns, det blir...... 37 000
Summa...... 1 995 000
Kvar åt Pomperipossa...... 5 000
NÄR HON HADE KOMMIT så långt, sa hon till sej själv: ”Min gumma lilla, räkna har du aldrig kunnat! Det finns ju decimalkomman och sånt där, säkert har du räknat fel, nog ska det vara 50 000 som blir över åt dej.” Hon satte i gång på nytt, men resultatet blev inte annorlunda - om hon tjänade två millioner, så fick hon behålla 5 000 kronor! Att leva på!
Pomperipossa blev bekymrad, det kan inte förnekas, och hon sa till sej själv: ”Inte för att du är särskilt stor i maten, men ändå!” 5 000 kronor - när den salta sillen, som fordom var fattigmans spis, har blivit så himla dyr och alla andra priser är därefter. Nu blev hon riktigt rädd, och hon lopp skriande ut för att delge vänner och bekanta sitt dilemma. Men de ville inte tro henne. 5 000 kronor, försök inte! När hon äntligen lyckades övertyga dem, sa de hjälplöst: ”Ja men du har väl en massa a v d r a g?” Vad då avdrag, undrade Pomperipossa. Avdrag är ju pengar som man har betalt ut. Man kan inte äta dom som salt sill.
UTAN ATT HA FÅTT någon tröst gick Pomperipossa hem och satte sej i en mörk vrå att grubbla och fundera. Hur får jag mat för dagen, tänkte hon. Kanske kan jag gå som forna tiders rotehjon och sno åt mej ett mål här och där? Kanske om jag uppsöker också de vise männen och klappar på deras port, att de förbarmar sej och ger mej en tallrik soppa då och då, tar de lite av de där 1 995 000 kronorna, så kan den ju för all del bli rätt mustig, kanske lägger de rentav en liten korv i den?
MEN INTE ENS TANKEN på korven hjälpte. Mörkare och mörkare i hågen blev Pomperipossa. Hon förstod nu att det var något fult och skamligt att skriva böcker, eftersom det straffades så hårt. Hur var det i andra länder, undrade hon, ja, något lite visste hon ju om det, eftersom hon just hade träffat en liten snäll rysse, som var författare. Hans böcker såldes så utmärkt bra, och han betalade 13 % i skatt. (Pomperipossa berättade för honom om sina 102 %, och då ramlade han av stolen. Men så fort han hade hämtat sej, for han raka spåret hem för att kungöra detta i sitt land.) Pomperipossa hade också hört att på Irland var de så rädda om sina författare, att de inte nändes ta ut någon skatt alls av dem, men det måste ju vara lögn, tänkte Pomperipossa.
DET VAR MYCKET hon hann tänka, där hon satt. Det fanns andra egna företagare än hon själv. Det fanns exempelvis läkare och tandläkare och advokater i Monismanien, och de hade nog snabbt räknat ut att ju mer de arbetade, dess mindre förtjänade de och hade därför bestämt sej för att ge fullständigt fan i monismanernas gallstenar och värkande oxeltänder och skilsmässor och husaffärer åtminstone en två tre fyra fem dar i veckan. Det måste vara därför som monismanerna nu hade fått det kämpigt värre, när de fick ont i magen eller hade tandvärk eller behövde advokat för att köpa sej något gammalt hus med mycket skulder på, vilket var bästa sättet, hade Pomperipossa hört, om man ville ha ned sina procent från 102 till nästan ingenting.
KOMMEN SÅ LÅNGT i sina tankar suckade Pomperipossa. Varför hade hon inga skulder alls, ack, mina dyra föräldrar, varför lärde ni mej att skulder var något ont, något man inte skulle ha? Se hur det har gått, här sitter jag nu helt skuldlös och har bara dessa förtvivlade inkomster som gör mej utfattig!
MER OCH MER TÄNKTE Pomperipossa i sin vrå. Hon kom ihåg Josef i Egypten, han som så bra hade förstått att man under de feta åren måste sörja för de magra åren som kunde väntas komma. Så klok hade Pomperipossa minsann också varit. Hon hade tagit pensionsförsäkringar, rätt höga. Det är rimligt, hade hon tänkt, att jag sörjer för min ålderdom. När pennan faller ur min darrande hand och jag inte kan skriva längre, då vill jag ju inte ligga samhället till last. Har jag då dessa pensionsförsäkringar, så har jag mitt levebröd, även om jag naturligtvis måste betala skatt på det belopp som faller ut. Men det blir då det! För de vise männen som styrde Monismanien hade helt förnuftigt bestämt att premierna för dylika pensionsförsäkringar skulle vara avdragsgilla. Skatt skulle det inte bli förrän pensionen började falla ut. Det var många som försäkrade sej. Det fanns exempelvis artister i nöjesbranschen som visste att deras popularitet kunde vara rätt kortlivad: I dag röd i morgon död, tänkte de, här gäller det att ta en pensionsförsäkring medan tider är, annars blir det tiggarstaven, när folk inte längre vill höra mina jublande toner om livets kval och lycka.
I DET LÄNGSTA TYCKTE de vise männen i Monismanien som sagt att detta var klokt och förnuftigt. Men så sakteliga kom de på andra tankar, och han som var toppbestämmaren ställde sej plötsligt upp och sa att håren reste sej på hans huvud, när han såg vilka avdrag folk gjorde för pensionsförsäkringar, fy, fy, pensionsförsäkringar är fult och skamligt! Varför det nu då, tänkte Pomperipossa, varför reser sej håret så kolossalt på honom? Hur kan nånting som de vise männen själva har bestämt och som hittills har varit klokt och förnuftigt, plötsligt bli jämförbart med skattesmitning? För ungefär så framställdes det i de vise männens eget tidningsblad. Där infördes långa listor över hur mycket folk tjänade och vilka gruvliga avdrag de gjorde. Men det var trångt om spaltutrymmet, så där blev aldrig plats att tala om hur mycket folk betalade i skatt, där nämndes icke något om 102 % och sånt där. Nej, men avdragen redogjordes det noga för! Jojo, tänkte de uppskakade läsarna, dessa rika knösar, vilka avdrag de gör för sin champagne och sin kaviar och sitt allmänt lösaktiga leverne!
TILL SIST VAR den s k opinionen så väl förberedd, att när de vise männen la fram sitt lagförslag i bestämmandehuset, var det inte något enda parti som vågade ta en strid och försvara avdragsrätten på pensionsförsäkringar, nej, för opinionen tordes ingen reta, det skulle ju snart bli val vetja! Och så stiftades det en lag med retroaktiv verkan, vilket enligt vad Pomperipossa förstod var första gången i Monismaniens historia.
MED ANDRA ORD, försäkringsavtal som Pomperipossa helt lagenligt hade gjort för mer än tio år sen, revs nu upp med tri raske skutt, och hon tvingades gå till sitt försäkringsbolag och säja: Jag kan tyvärr inte fullgöra vårt avtal, för jag kan inte betala! Men på försäkringsbolaget var de just då så chockade och nedbrutna och rent ut sagt förbannade över att de vise männen hade fattat detta beslut utan att först höra sej för ordentligt med sakkunskapen, vilka konsekvenser det skulle få, så de stirrade bara på Pomperipossa med blodsprängda ögon och bad henne försvinna, innan hela huset rasade.
DET VAR MER Pomperipossa hann tänka i sin mörka vrå! På den gamla goda tiden, när marginalskatten var högst 83 %, då fanns det också något som hette ”periodiska understöd”. Det betydde att om man - som Pomperipossa på den gamla goda tiden - hade något mer pengar än man behövde för livets nödtorft och hade några mindre välförsedda anhöriga eller andra människor man brydde sej om, så kunde man ge dom ett periodiskt understöd. Sådana understöd fick man nämligen göra avdrag för i sin deklaration, och bara därför var det möjligt att ge dem. Till välfärdskakan gick ändå en rimlig del, eftersom understödstagaren ju måste skatta för de belopp han fick. Men en vacker dag började väl håret än en gång resa sej på de vise männens huvud, kanske hade de fått höra om någon monismanisk son med någorlunda inkomster som gav sin gamla fattiga mor 25 000 i årligt underhåll, så att hon skulle kunna leva ungefär som han själv, fy fy, det var fult och skamligt tyckte de vise männen. Detta ska vi sätta stopp för! Och det gjorde de.
VAD ÄR DET SOM har farit i dom, tänkte Pomperipossa i sin mörka vrå. Är detta verkligen de vise män som jag beundrade och värderade så högt? Vad är det de strävar efter att åstadkomma - ett samhälle så vrångt och omöjligt som möjligt? O, du min ungdoms rena blossande socialdemokrati, vad har de gjort med dej, tänkte hon (för nu började hon bli lite patetisk), hur länge ska ditt rena namn missbrukas för att skydda ett maktfullkomligt byråkratiskt orättfärdigt förmyndarsamhälle? Hon hade trott att i ett demokratiskt land skulle a l l a s rätt värnas. Människor skulle inte straffas och förföljas bara för att de på hederligt sätt - med eller mot sin vilja - råkade tjäna pengar. Men det var, såvitt Pomperipossa kunde förstå, vad som pågick nu. Med rena armodet grinande henne rakt upp i ansiktet var det svårt för henne att se det på något annat sätt. Vad är det, tänkte hon, för ett underligt surt avundsjukt os som har lagt sej över hela Monismanien, och varför säjer ingen ifrån så att det hörs: Så här kan det inte få vara, för då tar all företagsamhet slut i vårt land och där blir inga egna företagare kvar att beskatta.
OCH POMPERIPOSSA TOG FRAM och läste om igen en liten vers, som en av Monismaniens yppersta skalder nyligen hade skrivit:
Att du skapar ett värde kan samhället icke tåla,
byråkraternas tjafs är du skyldig att delta i,
du skall hjälpa Castro att föra krig i Angola
eller ock skall du sitta på gubbhus och få terapi.
VID DET HÄR LAGET kände Pomperipossa att hon i hög grad själv behövde terapi och det genast. Det var nämligen så svårt och smärtsamt att nödgas tvivla på det samhälle hon hittills hade sett som det bästa i världen.
MER OCH MER HOPADE SEJ skuggorna omkring henne, och än en gång tänkte hon på de femtusen hon skulle ha att leva av, om hon nu verkligen råkade tjäna två millioner. Jag arma, tänkte hon, varför är jag inte en folkpensionär utan varje spår av annan inkomst, hur rik vore jag inte då jämfört med nu! Men då slog det ner i henne som en blixt från klar himmel - människa, du måste ju kunna få socialunderstöd! O, underbara tanke! Med nyväckt hopp satte hon sej att skriva till riksskattemästaren för att fråga hur mycket det kunde bli. Se där, sa hon sen till sej själv, jag visste väl att det fanns någon lösning bara jag tänkte efter! För nog är väl detta ändå det bästa samhället i världen? Eller...? Eller är det inte? Den frågan får jag visst lämna öppen, tänkte hon. Och så levde den socialunderstödda Pomperipossa lycklig i alla sina dagar. Och några böcker skrev hon aldrig mer.
PS. I pressläggningsögonblicket nåddes Pomperipossa av en mera exakt uträkning från de vise männens räkneverk som sa att ingalunda skulle hon få några 5 000 kronor att förslösa i sus och rus. Nej, sa de, om du tjänar två millioner, så ska vi ha, halleluja: Kronor 2 002 000 kronor. Då beslöt Pomperipossa att gå ut på gator och torg och tigga ihop pengar så att hon kunde köpa sej en aldrig så liten kofot. Darra, vise män, tänkte hon, och skärp den nattliga bevakningen omkring era kassakistor! 5 000 ska jag ha i alla fall - kan ni stjäla fullständigt ohämmat så kan jag!
Efter Astrid Lindgren.Som jag älskar.
Ps,Tycker att vi fortfarande betalar för mycket i skatt.
ny dag och jag försöker vakna till
Torbjörn och Torleifs namnsdag.
Igår städade jag skafferiet.Det blev mycket släng.
tisdag 8 mars 2016
Nu har jag ätit en semla
måndag 7 mars 2016
Muycket snö kom det
Och nu blev det snö.Jag är glad att sonen handlade mat för hela veckan.
söndag 6 mars 2016
Så trist!
Mera snö kom det,så jag blev deppad.Tittade in i rabatten och alldeles livlöst.Inte en enda blonmma tittade upp.Bara gräs,som växer där de inte ska.Får gräva upp skiten o köpa grässax istället för tröja.Veckan blir en rysare för skatteverket är redo att skicka ut sitt stora kuvär.Ingen mello igår.
Gammal bild.
lördag 5 mars 2016
Lördag är det!
Härom veckan va det mord på ett asylboende i Lindesberg.Tycker nog att det är sorgligt att har man kommit så långt som ett boende så tar man sina kamraters liv.Migrationsverket får väl fråga samtliga asylsökande,vad har du för trauma innan de bussar ihop folk som inte tål varandra..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)